Fem Portar
Akrylmålningar 150x120 cm monterade i vägg- insänkningar
med skyddande glas och muraler i allmänna utrymmen.
Produktionsår 2014 - 2016
”Byggherren har beslutat att göra ett konstprogram för att understryka identiteten
i Kvarteret Skulptören, Solna.
Projektet utgår ifrån människor som bor och har verkat i området och som är intimt förknippad med dess säregna kulturgeografi och historia kring ”Ingenting Skogen”.
Projektet genomförs ur ett långt bevarande perspektiv. ”
Där i Folkets Park vid dansbanan och teaterscenen lyser och glittrar kulörta lyktor stämningsfullt.
Det är en magisk sommarkväll, en där natten aldrig blir till.
En ballong lyfter och glider genom den orange och rosa färgade himlen.
Högre upp vill den, ballongen, ända upp mot det blå i himlen.
Över festplatsen och folket vajar en vimpel. Musiker spelar och spejjar glatt över publiken.
Hasse på trummor, hoppas se sin tjej. Några par dansar framför scenen.
I parken strosar ett sällskap, andra formar trivsamma grupper och umgås.
Några barn som har fått stanna uppe sent, leker vid staketet.
I utkanten av festområdet skymtar djur och ett par hundar som springer och leker.
På en trädstam fladdrar det till i ett anslag.
Ett kaninpar sitter synliga för oss i förgrunden.
Från mitten av 1800-talet skapades Folkparkerna utifrån social övertygelse och ett behov.
Man ville förbättra arbetarnas livsvillkor.
Skapa mötesplatser där människor kunde umgås, få tillgång till kultur.
Inte enbart roas och förströs, utan också bilda sig och kunna delta i kulturella, filosofiska och politiska diskussioner.
Folkparkerna blev ett centrum för mycket mer än underhållning.
Dessutom var de navet i den svenska sommarunderhållningen långt in på 80- och 90-talet.
Hur många folkparker det fanns totalt i landet är svårt att veta men cirka 600 -700.
När jag läser om alla parkers uppgång och stängning vill jag gå tillbaka dit.
Diskutera och umgås över idéer om framtiden.
I min park skulle det finnas odlingsmöjligheter.
”Tingsan” Entré nr 4
”Tingsan” Entré nr 4
I Ingentingskogen kallad ”Tingsan” låg Stockholms Folkets Park. 1911- 1930.
“Arvid Tydén” Entré nr 1
I handen har han ett fynd. En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria.
“Arvid Tydén” Entré nr 1
Arvid har stannat till på sin brevrutt en kylig höstmorgon. Iklädd sin traditionella brevbärare uniform.
På rockslaget en namnskylt. Brev och försändelser sticker upp ur väskan som hänger över axeln.
Han har stannat upp i sitt arbete, cykeln lutad mot en Ek. På pakethållaren en låda med texten ”Funna fornlämningar”
I handen har han ett fynd. En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria. Intresserat studerar han sitt fynd.
På gatu- skylten i bakgrunden läser vi ”Ingenting”. I trädet kikar fåglarna när ekorren hastar genom de dalande höstlöven. På den gula brevlådan ser vi en Uggla blicka ut mot oss.
I Huvudsta arbetade Arvid Tydén först som lykttändare, senare som brevbärare och var politiskt engagerad och varmt intresserad av sin hembygd.
Solna exploaterades då genom hus- och vägbyggen. Han insåg att viktig historia skulle komma att skövlas allt eftersom. Vid sina postrundor och på fritiden letade han efter fornminnen. Han kartlade fynd som runstenar, gravfält och stensättningar, och rapporterade fynden till Riksantikvarieämbetet.
På så vis är många skyddade enligt lag ännu i dag.
Nu har Arvid Tydén en egen gatuskylt i plåt som bär hans namn.
Det svindlar när jag läser Arvid Tydéns dotter berätta: “Min pappa sågade träbitar och målade namn på dessa med svart färg. Vi gick ut och spikade fast dessa namnskyltar på resp. staket. Jag fick bära en väska med hammare och spik. Min pappa bar ”skyltarna”.” Så enkelt gick det att döpa gator förr. Ett minne blott.
"Blomster Anna" Entré nr 3
Blommande kvalitet och hantverksskicklighet i generationer.
Stenbrottet är omgivet av djup uråldrig skog. Framme vid den höga bergsväggen arbetar Olsson.
Nära Olsson är verktygen lättåtkomligt professionellt uppradade. Slägga, spett och stenmejsel.
I förgrunden spetsar en räv öronen och lyssnar till Olssons rytmiska tunga stenhuggarbete. Det dånar.
Ute i skogen lockas andra rävar till att sällskapa och inspektera Olssons arbete.
Han jobbar ihärdigt, får betalt per sten. Inga stora summor för slitigt arbete.
Runt omkring ligger högar av sten redo att staplas och transporteras vattenvägen in till huvudstaden.
Mängden stenar visar tydligt på en lång arbetsdag.
Genom sitt idoga arbete har han omedvetet skapat en form i berget, endast synlig på håll.
I gliporna på formens nedre kant, sipprar ett ljus fram.
Där står Olsson mitt i arbetes sken.
"Stenhuggare Olsson" Entré nr 5
Under 1850-talet började Stockholm belägga gator med kanthuggen, tuktad sten.
Den hämtade man från Huvudsta norr om Ulvsundasjön.
Efterfrågan var stor och kvalitéstenen från Huvudsta var snart förbrukad.
På grund av den växande stadens väldiga behov fick man söka sig vidare. Färingsö blev platsen.
Året 1884 lastade man de viktigaste byggnaderna på gigantiska flottar.
Från Huvudsta tuffade man ut till Färingsö Berget som nu fått namnet Stenhamra.
Stenbrotten är nu övergivna och vattenfyllda, skulpturala och fantasieggande.
Jag tänker på min Olsson som kanske flyttade till Stenhamra.
Jag lägger handen på berget och förundras över stenhuggarnas styrka och den audiologiska miljö dom jobbade i.
Tystnad, fågelkvitter och stillhet. Sedan hugg och dån.
"Stenhuggare Olsson" Entré nr 5
Huvudsta stenbrott, för produktion av granit till tuktad gatsten (slutet 1800-talet)
"Blomster Anna" Entré nr 3
Blomster Anna säljer blommor i närheten av Solna Kyrka. Hon erbjuder ett rikt sortiment.
Det surrar av bin runt doftande syrener, prästkragar och små näpna förgätmigej.
Färggranna buketter nickar och verkar alla tävla om att synas. Stabila kransar hänger på staketet.
Blomkrukor står på rad som militärer, redo att marschera.
Bortanför fjärilen hoppar en flicka, som nyss betalt.
Från buketten i flickans hand, fladdrar ett snöre med en liten lapp på vilken en ritad sol och texten Solna syns.
Solen är Solnas kommunvapen och började användas på 1930-talet. Det registrerades hos patentverket 1973.
1834 startade familjeföretaget sin bana som blomsterhandel. Annat var det på farmors- farmors- mors tid.
Då sålde man buketter från en låda på magen utanför grindarna till Solna kyrka.
Småningom byggdes en kiosk intill grindarna.
Utbudet var begränsat och man kompletterade med handgjorda blommor i vax.
Butiken var vida välkänd och uppskattad för sin gedigna och fenomenala hantverksskicklighet.
Blomsterhandeln fick stora beställningar till praktfulla begravningar.
Till kungliga jordfästningar smyckades vagnarna med förgyllda blad och designade granris-girlanger.
"Skulptören" Entré nr 2
Johan Tobias Sergel funderar och lutar sig mot sin arbets sten.
Det är där han befinner sig, i vårsolen, tillbaka i Solna nära "Ingenting-Huset".
Det är andra sommaren han kommer bo här. Han trivs i Solna.
Han skissar på sin modell av Kung Gustav III.
Hans huvud fylls av sång. På en gren kvittrar vårfåglarna omedvetna om den lille mannens storhet.
Trots sina stora arbets framgångar och som professor på Konstakademin (år1780),
riddare av Vasaorden (år 1782) känner han sig ibland melankolisk.
I Ingentingskogen, Solna, nordväst om Karlberg, låg fram till modern tid en lägenhet med två intilliggande
gamla byggnader som kallades”Ingenting”.
I den bodde under flera somrar bildhuggaren, skulptören, målaren och tecknaren Johan Tobias Sergel.
Där han inrättade en sommarateljé och arbetade.
År 1791 var Sergel färdig med proportionsmodellen till statyn över Gustav III, som göts i brons och ställdes upp vid Skeppsbron långt efter kungens död, 1808.
Jag brukar tänka på mina gubbar när jag spatserar på Skeppsbron.
Det känns som att jag genom mitt arbete har kommit männen närmre. Dom är mer än endast konst och kungahistoria.
"Skulptören" Entré nr 2
Bildhuggare, professor, hovintendenten.
I handen har han ett fynd.
En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria.
I handen har han ett fynd.
En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria.
I handen har han ett fynd. En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria.
“Arvid Tydén” Entré nr 1
“Arvid Tydén” Entré nr 1
“Arvid Tydén” Entré nr 1
Bildhuggare, professor, hovintendenten.
Bildhuggare, professor, hovintendenten.
Bildhuggare, professor, hovintendenten.
“Skulptören” Entré nr 2
“Skulptören” Entré nr 2
“Skulptören” Entré nr 2
Blommande kvalitet och hantverksskicklighet i generationer.
Blommande kvalitet och hantverksskicklighet i generationer.
Blommande kvalitet och hantverksskicklighet i generationer.
“Blomster Anna” Entré nr 3
“Blomster Anna” Entré nr 3
“Blomster Anna” Entré nr 3
I Ingentingskogen kallad ”Tingsan” låg Stockholms Folkets Park. 1911- 1930.
I Ingentingskogen kallad ”Tingsan” låg Stockholms Folkets Park.
1911- 1930.
I Ingentingskogen kallad ”Tingsan” låg Stockholms Folkets Park. 1911- 1930.
“Tingsan” Entré nr 4
“Tingsan” Entré nr 4
“Tingsan” Entré nr 4
Huvudsta stenbrott, för produktion av granit till tuktad gatsten (slutet 1800-talet)
Huvudsta stenbrott, för produktion av granit till tuktad gatsten
(slutet 1800-talet)
Huvudsta stenbrott, för produktion av granit till tuktad gatsten (slutet 1800-talet)
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
I handen har han ett fynd.
En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria.
Arvid har stannat till på sin brevrutt en kylig höstmorgon. Iklädd sin traditionella brevbärare uniform.
På rockslaget en namnskylt. Brev och försändelser sticker upp ur väskan som hänger över axeln.
Han har stannat upp i sitt arbete, cykeln lutad mot en Ek. På pakethållaren en låda med texten ”Funna fornlämningar”
I handen har han ett fynd. En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria. Intresserat studerar han sitt fynd.
På gatu- skylten i bakgrunden läser vi ”Ingenting”. I trädet kikar fåglarna när ekorren hastar genom de dalande höstlöven. På den gula brevlådan ser vi en Uggla blicka ut mot oss.
I Huvudsta arbetade Arvid Tydén först som lykttändare, senare som brevbärare och var politiskt engagerad och varmt intresserad av sin hembygd.
Solna exploaterades då genom hus- och vägbyggen. Han insåg att viktig historia skulle komma att skövlas allt eftersom. Vid sina postrundor och på fritiden letade han efter fornminnen. Han kartlade fynd som runstenar, gravfält och stensättningar, och rapporterade fynden till Riksantikvarieämbetet.
På så vis är många skyddade enligt lag ännu i dag.
Nu har Arvid Tydén en egen gatuskylt i plåt som bär hans namn.
Det svindlar när jag läser Arvid Tydéns dotter berätta: “Min pappa sågade träbitar och målade namn på dessa med svart färg. Vi gick ut och spikade fast dessa namnskyltar på resp. staket. Jag fick bära en väska med hammare och spik. Min pappa bar ”skyltarna”.” Så enkelt gick det att döpa gator förr. Ett minne blott.
Arvid har stannat till på sin brevrutt en kylig höstmorgon. Iklädd sin traditionella brevbärare uniform.
På rockslaget en namnskylt. Brev och försändelser sticker upp ur väskan som hänger över axeln.
Han har stannat upp i sitt arbete, cykeln lutad mot en Ek. På pakethållaren en låda med texten ”Funna fornlämningar”
I handen har han ett fynd. En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria. Intresserat studerar han sitt fynd.
På gatu- skylten i bakgrunden läser vi ”Ingenting”. I trädet kikar fåglarna när ekorren hastar genom de dalande höstlöven. På den gula brevlådan ser vi en Uggla blicka ut mot oss.
I Huvudsta arbetade Arvid Tydén först som lykttändare, senare som brevbärare och var politiskt engagerad och varmt intresserad av sin hembygd.
Solna exploaterades då genom hus- och vägbyggen. Han insåg att viktig historia skulle komma att skövlas allt eftersom. Vid sina postrundor och på fritiden letade han efter fornminnen. Han kartlade fynd som runstenar, gravfält och stensättningar, och rapporterade fynden till Riksantikvarieämbetet.
På så vis är många skyddade enligt lag ännu i dag.
Nu har Arvid Tydén en egen gatuskylt i plåt som bär hans namn.
Det svindlar när jag läser Arvid Tydéns dotter berätta: “Min pappa sågade träbitar och målade namn på dessa med svart färg. Vi gick ut och spikade fast dessa namnskyltar på resp. staket. Jag fick bära en väska med hammare och spik. Min pappa bar ”skyltarna”.” Så enkelt gick det att döpa gator förr. Ett minne blott.
“Arvid Tydén” Entré nr 1
“Arvid Tydén” Entré nr 1
“Arvid Tydén” Entré nr 1
Bildhuggare, professor, hovintendenten.
Johan Tobias Sergel funderar och lutar sig mot sin arbets sten.
Det är där han befinner sig, i vårsolen, tillbaka i Solna nära "Ingenting-Huset".
Det är andra sommaren han kommer bo här. Han trivs i Solna.
Han skissar på sin modell av Kung Gustav III.
Hans huvud fylls av sång. På en gren kvittrar vårfåglarna omedvetna om den lille mannens storhet.
Trots sina stora arbets framgångar och som professor på Konstakademin (år1780),
riddare av Vasaorden (år 1782) känner han sig ibland melankolisk.
I Ingentingskogen, Solna, nordväst om Karlberg, låg fram till modern tid en lägenhet med två intilliggande
gamla byggnader som kallades”Ingenting”.
I den bodde under flera somrar bildhuggaren, skulptören, målaren och tecknaren Johan Tobias Sergel.
Där han inrättade en sommarateljé och arbetade.
År 1791 var Sergel färdig med proportionsmodellen till statyn över Gustav III, som göts i brons och ställdes upp vid Skeppsbron långt efter kungens död, 1808.
Jag brukar tänka på mina gubbar när jag spatserar på Skeppsbron.
Det känns som att jag genom mitt arbete har kommit männen närmre. Dom är mer än endast konst och kungahistoria.
Johan Tobias Sergel funderar och lutar sig mot sin arbets sten.
Det är där han befinner sig, i vårsolen, tillbaka i Solna nära "Ingenting-Huset".
Det är andra sommaren han kommer bo här. Han trivs i Solna.
Han skissar på sin modell av Kung Gustav III.
Hans huvud fylls av sång. På en gren kvittrar vårfåglarna omedvetna om den lille mannens storhet.
Trots sina stora arbets framgångar och som professor på Konstakademin (år1780),
riddare av Vasaorden (år 1782) känner han sig ibland melankolisk.
I Ingentingskogen, Solna, nordväst om Karlberg, låg fram till modern tid en lägenhet med två intilliggande
gamla byggnader som kallades”Ingenting”.
I den bodde under flera somrar bildhuggaren, skulptören, målaren och tecknaren Johan Tobias Sergel.
Där han inrättade en sommarateljé och arbetade.
År 1791 var Sergel färdig med proportionsmodellen till statyn över Gustav III, som göts i brons och ställdes upp vid Skeppsbron långt efter kungens död, 1808.
Jag brukar tänka på mina gubbar när jag spatserar på Skeppsbron.
Det känns som att jag genom mitt arbete har kommit männen närmre. Dom är mer än endast konst och kungahistoria.
“Skulptören” Entré nr 2
“Skulptören” Entré nr 2
“Skulptören” Entré nr 2
Blommande kvalitet och hantverksskicklighet i generationer.
Blomster Anna säljer blommor i närheten av Solna Kyrka. Hon erbjuder ett rikt sortiment.
Det surrar av bin runt doftande syrener, prästkragar och små näpna förgätmigej.
Färggranna buketter nickar och verkar alla tävla om att synas. Stabila kransar hänger på staketet.
Blomkrukor står på rad som militärer, redo att marschera.
Bortanför fjärilen hoppar en flicka, som nyss betalt.
Från buketten i flickans hand, fladdrar ett snöre med en liten lapp på vilken en ritad sol och texten Solna syns.
Solen är Solnas kommunvapen och började användas på 1930-talet. Det registrerades hos patentverket 1973.
1834 startade familjeföretaget sin bana som blomsterhandel. Annat var det på farmors- farmors- mors tid.
Då sålde man buketter från en låda på magen utanför grindarna till Solna kyrka.
Småningom byggdes en kiosk intill grindarna.
Utbudet var begränsat och man kompletterade med handgjorda blommor i vax.
Butiken var vida välkänd och uppskattad för sin gedigna och fenomenala hantverksskicklighet.
Blomsterhandeln fick stora beställningar till praktfulla begravningar.
Till kungliga jordfästningar smyckades vagnarna med förgyllda blad och designade granris-girlanger.
Blomster Anna säljer blommor i närheten av Solna Kyrka. Hon erbjuder ett rikt sortiment.
Det surrar av bin runt doftande syrener, prästkragar och små näpna förgätmigej.
Färggranna buketter nickar och verkar alla tävla om att synas. Stabila kransar hänger på staketet.
Blomkrukor står på rad som militärer, redo att marschera.
Bortanför fjärilen hoppar en flicka, som nyss betalt.
Från buketten i flickans hand, fladdrar ett snöre med en liten lapp på vilken en ritad sol och texten Solna syns.
Solen är Solnas kommunvapen och började användas på 1930-talet. Det registrerades hos patentverket 1973.
1834 startade familjeföretaget sin bana som blomsterhandel. Annat var det på farmors- farmors- mors tid.
Då sålde man buketter från en låda på magen utanför grindarna till Solna kyrka.
Småningom byggdes en kiosk intill grindarna.
Utbudet var begränsat och man kompletterade med handgjorda blommor i vax.
Butiken var vida välkänd och uppskattad för sin gedigna och fenomenala hantverksskicklighet.
Blomsterhandeln fick stora beställningar till praktfulla begravningar.
Till kungliga jordfästningar smyckades vagnarna med förgyllda blad och designade granris-girlanger.
“Blomster Anna” Entré nr 3
“Blomster Anna” Entré nr 3
“Blomster Anna” Entré nr 3
I Ingentingskogen kallad ”Tingsan” låg Stockholms Folkets Park. 1911- 1930.
Där i Folkets Park vid dansbanan och teaterscenen lyser och glittrar kulörta lyktor stämningsfullt.
Det är en magisk sommarkväll, en där natten aldrig blir till.
En ballong lyfter och glider genom den orange och rosa färgade himlen.
Högre upp vill den, ballongen, ända upp mot det blå i himlen.
Över festplatsen och folket vajar en vimpel. Musiker spelar och spejjar glatt över publiken.
Hasse på trummor, hoppas se sin tjej. Några par dansar framför scenen.
I parken strosar ett sällskap, andra formar trivsamma grupper och umgås.
Några barn som har fått stanna uppe sent, leker vid staketet.
I utkanten av festområdet skymtar djur och ett par hundar som springer och leker.
På en trädstam fladdrar det till i ett anslag.
Ett kaninpar sitter synliga för oss i förgrunden.
Från mitten av 1800-talet skapades Folkparkerna utifrån social övertygelse och ett behov.
Man ville förbättra arbetarnas livsvillkor.
Skapa mötesplatser där människor kunde umgås, få tillgång till kultur.
Inte enbart roas och förströs, utan också bilda sig och kunna delta i kulturella, filosofiska och politiska diskussioner.
Folkparkerna blev ett centrum för mycket mer än underhållning.
Dessutom var de navet i den svenska sommarunderhållningen långt in på 80- och 90-talet.
Hur många folkparker det fanns totalt i landet är svårt att veta men cirka 600 -700.
När jag läser om alla parkers uppgång och stängning vill jag gå tillbaka dit.
Diskutera och umgås över idéer om framtiden.
I min park skulle det finnas odlingsmöjligheter.
Där i Folkets Park vid dansbanan och teaterscenen lyser och glittrar kulörta lyktor stämningsfullt.
Det är en magisk sommarkväll, en där natten aldrig blir till.
En ballong lyfter och glider genom den orange och rosa färgade himlen.
Högre upp vill den, ballongen, ända upp mot det blå i himlen.
Över festplatsen och folket vajar en vimpel.
Musiker spelar och spejjar glatt över publiken.
Hasse på trummor, hoppas se sin tjej. Några par dansar framför scenen.
I parken strosar ett sällskap, andra formar trivsamma grupper och umgås.
Några barn som har fått stanna uppe sent, leker vid staketet.
I utkanten av festområdet skymtar djur och ett par hundar som springer och leker.
På en trädstam fladdrar det till i ett anslag.
Ett kaninpar sitter synliga för oss i förgrunden.
Från mitten av 1800-talet skapades Folkparkerna utifrån social övertygelse och ett behov.
Man ville förbättra arbetarnas livsvillkor.
Skapa mötesplatser där människor kunde umgås, få tillgång till kultur.
Inte enbart roas och förströs, utan också bilda sig och kunna delta i kulturella, filosofiska och politiska diskussioner.
Folkparkerna blev ett centrum för mycket mer än underhållning.
Dessutom var de navet i den svenska sommarunderhållningen långt in på 80- och 90-talet.
Hur många folkparker det fanns totalt i landet är svårt att veta men cirka 600 -700.
När jag läser om alla parkers uppgång och stängning vill jag gå tillbaka dit.
Diskutera och umgås över idéer om framtiden.
I min park skulle det finnas odlingsmöjligheter.
“Tingsan” Entré nr 4
“Tingsan” Entré nr 4
“Tingsan” Entré nr 4
Huvudsta stenbrott, för produktion av granit till tuktad gatsten (slutet 1800-talet)
Stenbrottet är omgivet av djup uråldrig skog. Framme vid den höga bergsväggen arbetar Olsson.
Nära Olsson är verktygen lättåtkomligt professionellt uppradade. Slägga, spett och stenmejsel.
I förgrunden spetsar en räv öronen och lyssnar till Olssons rytmiska tunga stenhuggarbete. Det dånar.
Ute i skogen lockas andra rävar till att sällskapa och inspektera Olssons arbete.
Han jobbar ihärdigt, får betalt per sten. Inga stora summor för slitigt arbete.
Runt omkring ligger högar av sten redo att staplas och transporteras vattenvägen in till huvudstaden.
Mängden stenar visar tydligt på en lång arbetsdag.
Genom sitt idoga arbete har han omedvetet skapat en form i berget, endast synlig på håll.
I gliporna på formens nedre kant, sipprar ett ljus fram.
Där står Olsson mitt i arbetes sken.
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
Stenbrottet är omgivet av djup uråldrig skog. Framme vid den höga bergsväggen arbetar Olsson.
Nära Olsson är verktygen lättåtkomligt professionellt uppradade. Slägga, spett och stenmejsel.
I förgrunden spetsar en räv öronen och lyssnar till Olssons rytmiska tunga stenhuggarbete. Det dånar.
Ute i skogen lockas andra rävar till att sällskapa och inspektera Olssons arbete.
Han jobbar ihärdigt, får betalt per sten. Inga stora summor för slitigt arbete.
Runt omkring ligger högar av sten redo att staplas och transporteras vattenvägen in till huvudstaden.
Mängden stenar visar tydligt på en lång arbetsdag.
Genom sitt idoga arbete har han omedvetet skapat en form i berget, endast synlig på håll.
I gliporna på formens nedre kant, sipprar ett ljus fram.
Där står Olsson mitt i arbetes sken.
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
Under 1850-talet började Stockholm belägga gator med kanthuggen, tuktad sten.
Den hämtade man från Huvudsta norr om Ulvsundasjön.
Efterfrågan var stor och kvalitéstenen från Huvudsta var snart förbrukad.
På grund av den växande stadens väldiga behov fick man söka sig vidare. Färingsö blev platsen.
Året 1884 lastade man de viktigaste byggnaderna på gigantiska flottar.
Från Huvudsta tuffade man ut till Färingsö Berget som nu fått namnet Stenhamra.
Stenbrotten är nu övergivna och vattenfyllda, skulpturala och fantasieggande.
Jag tänker på min Olsson som kanske flyttade till Stenhamra.
Jag lägger handen på berget och förundras över stenhuggarnas styrka och den audiologiska miljö dom jobbade i.
Tystnad, fågelkvitter och stillhet. Sedan hugg och dån.
Under 1850-talet började Stockholm belägga gator med kanthuggen, tuktad sten.
Den hämtade man från Huvudsta norr om Ulvsundasjön.
Efterfrågan var stor och kvalitéstenen från Huvudsta var snart förbrukad.
På grund av den växande stadens väldiga behov fick man söka sig vidare. Färingsö blev platsen.
Året 1884 lastade man de viktigaste byggnaderna på gigantiska flottar.
Från Huvudsta tuffade man ut till Färingsö Berget som nu fått namnet Stenhamra.
Stenbrotten är nu övergivna och vattenfyllda, skulpturala och fantasieggande.
Jag tänker på min Olsson som kanske flyttade till Stenhamra.
Jag lägger handen på berget och förundras över stenhuggarnas styrka och den audiologiska miljö dom jobbade i.
Tystnad, fågelkvitter och stillhet. Sedan hugg och dån.
I handen har han ett fynd.
En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria.
I handen har han ett fynd.
En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria.
I handen har han ett fynd. En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria.
“Arvid Tydén” Entré nr 1
“Arvid Tydén” Entré nr 1
“Arvid Tydén” Entré nr 1
Bildhuggare, professor, hovintendenten.
Bildhuggare, professor, hovintendenten.
Bildhuggare, professor, hovintendenten.
“Skulptören” Entré nr 2
“Skulptören” Entré nr 2
“Skulptören” Entré nr 2
Blommande kvalitet och hantverksskicklighet i generationer.
Blommande kvalitet och hantverksskicklighet i generationer.
Blommande kvalitet och hantverksskicklighet i generationer.
“Blomster Anna” Entré nr 3
“Blomster Anna” Entré nr 3
“Blomster Anna” Entré nr 3
I Ingentingskogen kallad ”Tingsan” låg Stockholms Folkets Park. 1911- 1930.
I Ingentingskogen kallad ”Tingsan” låg Stockholms Folkets Park.
1911- 1930.
I Ingentingskogen kallad ”Tingsan” låg Stockholms Folkets Park. 1911- 1930.
“Tingsan” Entré nr 4
“Tingsan” Entré nr 4
“Tingsan” Entré nr 4
Huvudsta stenbrott, för produktion av granit till tuktad gatsten (slutet 1800-talet)
Huvudsta stenbrott, för produktion av granit till tuktad gatsten
(slutet 1800-talet)
Huvudsta stenbrott, för produktion av granit till tuktad gatsten (slutet 1800-talet)
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
I handen har han ett fynd.
En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria.
Arvid har stannat till på sin brevrutt en kylig höstmorgon. Iklädd sin traditionella brevbärare uniform.
På rockslaget en namnskylt. Brev och försändelser sticker upp ur väskan som hänger över axeln.
Han har stannat upp i sitt arbete, cykeln lutad mot en Ek. På pakethållaren en låda med texten ”Funna fornlämningar”
I handen har han ett fynd. En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria. Intresserat studerar han sitt fynd.
På gatu- skylten i bakgrunden läser vi ”Ingenting”. I trädet kikar fåglarna när ekorren hastar genom de dalande höstlöven. På den gula brevlådan ser vi en Uggla blicka ut mot oss.
I Huvudsta arbetade Arvid Tydén först som lykttändare, senare som brevbärare och var politiskt engagerad och varmt intresserad av sin hembygd.
Solna exploaterades då genom hus- och vägbyggen. Han insåg att viktig historia skulle komma att skövlas allt eftersom. Vid sina postrundor och på fritiden letade han efter fornminnen. Han kartlade fynd som runstenar, gravfält och stensättningar, och rapporterade fynden till Riksantikvarieämbetet.
På så vis är många skyddade enligt lag ännu i dag.
Nu har Arvid Tydén en egen gatuskylt i plåt som bär hans namn.
Det svindlar när jag läser Arvid Tydéns dotter berätta: “Min pappa sågade träbitar och målade namn på dessa med svart färg. Vi gick ut och spikade fast dessa namnskyltar på resp. staket. Jag fick bära en väska med hammare och spik. Min pappa bar ”skyltarna”.” Så enkelt gick det att döpa gator förr. Ett minne blott.
Arvid har stannat till på sin brevrutt en kylig höstmorgon. Iklädd sin traditionella brevbärare uniform.
På rockslaget en namnskylt. Brev och försändelser sticker upp ur väskan som hänger över axeln.
Han har stannat upp i sitt arbete, cykeln lutad mot en Ek. På pakethållaren en låda med texten ”Funna fornlämningar”
I handen har han ett fynd. En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria. Intresserat studerar han sitt fynd.
På gatu- skylten i bakgrunden läser vi ”Ingenting”. I trädet kikar fåglarna när ekorren hastar genom de dalande höstlöven. På den gula brevlådan ser vi en Uggla blicka ut mot oss.
I Huvudsta arbetade Arvid Tydén först som lykttändare, senare som brevbärare och var politiskt engagerad och varmt intresserad av sin hembygd.
Solna exploaterades då genom hus- och vägbyggen. Han insåg att viktig historia skulle komma att skövlas allt eftersom. Vid sina postrundor och på fritiden letade han efter fornminnen. Han kartlade fynd som runstenar, gravfält och stensättningar, och rapporterade fynden till Riksantikvarieämbetet.
På så vis är många skyddade enligt lag ännu i dag.
Nu har Arvid Tydén en egen gatuskylt i plåt som bär hans namn.
Det svindlar när jag läser Arvid Tydéns dotter berätta: “Min pappa sågade träbitar och målade namn på dessa med svart färg. Vi gick ut och spikade fast dessa namnskyltar på resp. staket. Jag fick bära en väska med hammare och spik. Min pappa bar ”skyltarna”.” Så enkelt gick det att döpa gator förr. Ett minne blott.
“Arvid Tydén” Entré nr 1
“Arvid Tydén” Entré nr 1
“Arvid Tydén” Entré nr 1
Bildhuggare, professor, hovintendenten.
Johan Tobias Sergel funderar och lutar sig mot sin arbets sten.
Det är där han befinner sig, i vårsolen, tillbaka i Solna nära "Ingenting-Huset".
Det är andra sommaren han kommer bo här. Han trivs i Solna.
Han skissar på sin modell av Kung Gustav III.
Hans huvud fylls av sång. På en gren kvittrar vårfåglarna omedvetna om den lille mannens storhet.
Trots sina stora arbets framgångar och som professor på Konstakademin (år1780),
riddare av Vasaorden (år 1782) känner han sig ibland melankolisk.
I Ingentingskogen, Solna, nordväst om Karlberg, låg fram till modern tid en lägenhet med två intilliggande
gamla byggnader som kallades”Ingenting”.
I den bodde under flera somrar bildhuggaren, skulptören, målaren och tecknaren Johan Tobias Sergel.
Där han inrättade en sommarateljé och arbetade.
År 1791 var Sergel färdig med proportionsmodellen till statyn över Gustav III, som göts i brons och ställdes upp vid Skeppsbron långt efter kungens död, 1808.
Jag brukar tänka på mina gubbar när jag spatserar på Skeppsbron.
Det känns som att jag genom mitt arbete har kommit männen närmre. Dom är mer än endast konst och kungahistoria.
Johan Tobias Sergel funderar och lutar sig mot sin arbets sten.
Det är där han befinner sig, i vårsolen, tillbaka i Solna nära "Ingenting-Huset".
Det är andra sommaren han kommer bo här. Han trivs i Solna.
Han skissar på sin modell av Kung Gustav III.
Hans huvud fylls av sång. På en gren kvittrar vårfåglarna omedvetna om den lille mannens storhet.
Trots sina stora arbets framgångar och som professor på Konstakademin (år1780),
riddare av Vasaorden (år 1782) känner han sig ibland melankolisk.
I Ingentingskogen, Solna, nordväst om Karlberg, låg fram till modern tid en lägenhet med två intilliggande
gamla byggnader som kallades”Ingenting”.
I den bodde under flera somrar bildhuggaren, skulptören, målaren och tecknaren Johan Tobias Sergel.
Där han inrättade en sommarateljé och arbetade.
År 1791 var Sergel färdig med proportionsmodellen till statyn över Gustav III, som göts i brons och ställdes upp vid Skeppsbron långt efter kungens död, 1808.
Jag brukar tänka på mina gubbar när jag spatserar på Skeppsbron.
Det känns som att jag genom mitt arbete har kommit männen närmre. Dom är mer än endast konst och kungahistoria.
“Skulptören” Entré nr 2
“Skulptören” Entré nr 2
“Skulptören” Entré nr 2
Blommande kvalitet och hantverksskicklighet i generationer.
Blomster Anna säljer blommor i närheten av Solna Kyrka. Hon erbjuder ett rikt sortiment.
Det surrar av bin runt doftande syrener, prästkragar och små näpna förgätmigej.
Färggranna buketter nickar och verkar alla tävla om att synas. Stabila kransar hänger på staketet.
Blomkrukor står på rad som militärer, redo att marschera.
Bortanför fjärilen hoppar en flicka, som nyss betalt.
Från buketten i flickans hand, fladdrar ett snöre med en liten lapp på vilken en ritad sol och texten Solna syns.
Solen är Solnas kommunvapen och började användas på 1930-talet. Det registrerades hos patentverket 1973.
1834 startade familjeföretaget sin bana som blomsterhandel. Annat var det på farmors- farmors- mors tid.
Då sålde man buketter från en låda på magen utanför grindarna till Solna kyrka.
Småningom byggdes en kiosk intill grindarna.
Utbudet var begränsat och man kompletterade med handgjorda blommor i vax.
Butiken var vida välkänd och uppskattad för sin gedigna och fenomenala hantverksskicklighet.
Blomsterhandeln fick stora beställningar till praktfulla begravningar.
Till kungliga jordfästningar smyckades vagnarna med förgyllda blad och designade granris-girlanger.
Blomster Anna säljer blommor i närheten av Solna Kyrka. Hon erbjuder ett rikt sortiment.
Det surrar av bin runt doftande syrener, prästkragar och små näpna förgätmigej.
Färggranna buketter nickar och verkar alla tävla om att synas. Stabila kransar hänger på staketet.
Blomkrukor står på rad som militärer, redo att marschera.
Bortanför fjärilen hoppar en flicka, som nyss betalt.
Från buketten i flickans hand, fladdrar ett snöre med en liten lapp på vilken en ritad sol och texten Solna syns.
Solen är Solnas kommunvapen och började användas på 1930-talet. Det registrerades hos patentverket 1973.
1834 startade familjeföretaget sin bana som blomsterhandel. Annat var det på farmors- farmors- mors tid.
Då sålde man buketter från en låda på magen utanför grindarna till Solna kyrka.
Småningom byggdes en kiosk intill grindarna.
Utbudet var begränsat och man kompletterade med handgjorda blommor i vax.
Butiken var vida välkänd och uppskattad för sin gedigna och fenomenala hantverksskicklighet.
Blomsterhandeln fick stora beställningar till praktfulla begravningar.
Till kungliga jordfästningar smyckades vagnarna med förgyllda blad och designade granris-girlanger.
“Blomster Anna” Entré nr 3
“Blomster Anna” Entré nr 3
“Blomster Anna” Entré nr 3
I Ingentingskogen kallad ”Tingsan” låg Stockholms Folkets Park. 1911- 1930.
Där i Folkets Park vid dansbanan och teaterscenen lyser och glittrar kulörta lyktor stämningsfullt.
Det är en magisk sommarkväll, en där natten aldrig blir till.
En ballong lyfter och glider genom den orange och rosa färgade himlen.
Högre upp vill den, ballongen, ända upp mot det blå i himlen.
Över festplatsen och folket vajar en vimpel. Musiker spelar och spejjar glatt över publiken.
Hasse på trummor, hoppas se sin tjej. Några par dansar framför scenen.
I parken strosar ett sällskap, andra formar trivsamma grupper och umgås.
Några barn som har fått stanna uppe sent, leker vid staketet.
I utkanten av festområdet skymtar djur och ett par hundar som springer och leker.
På en trädstam fladdrar det till i ett anslag.
Ett kaninpar sitter synliga för oss i förgrunden.
Från mitten av 1800-talet skapades Folkparkerna utifrån social övertygelse och ett behov.
Man ville förbättra arbetarnas livsvillkor.
Skapa mötesplatser där människor kunde umgås, få tillgång till kultur.
Inte enbart roas och förströs, utan också bilda sig och kunna delta i kulturella, filosofiska och politiska diskussioner.
Folkparkerna blev ett centrum för mycket mer än underhållning.
Dessutom var de navet i den svenska sommarunderhållningen långt in på 80- och 90-talet.
Hur många folkparker det fanns totalt i landet är svårt att veta men cirka 600 -700.
När jag läser om alla parkers uppgång och stängning vill jag gå tillbaka dit.
Diskutera och umgås över idéer om framtiden.
I min park skulle det finnas odlingsmöjligheter.
Där i Folkets Park vid dansbanan och teaterscenen lyser och glittrar kulörta lyktor stämningsfullt.
Det är en magisk sommarkväll, en där natten aldrig blir till.
En ballong lyfter och glider genom den orange och rosa färgade himlen.
Högre upp vill den, ballongen, ända upp mot det blå i himlen.
Över festplatsen och folket vajar en vimpel.
Musiker spelar och spejjar glatt över publiken.
Hasse på trummor, hoppas se sin tjej. Några par dansar framför scenen.
I parken strosar ett sällskap, andra formar trivsamma grupper och umgås.
Några barn som har fått stanna uppe sent, leker vid staketet.
I utkanten av festområdet skymtar djur och ett par hundar som springer och leker.
På en trädstam fladdrar det till i ett anslag.
Ett kaninpar sitter synliga för oss i förgrunden.
Från mitten av 1800-talet skapades Folkparkerna utifrån social övertygelse och ett behov.
Man ville förbättra arbetarnas livsvillkor.
Skapa mötesplatser där människor kunde umgås, få tillgång till kultur.
Inte enbart roas och förströs, utan också bilda sig och kunna delta i kulturella, filosofiska och politiska diskussioner.
Folkparkerna blev ett centrum för mycket mer än underhållning.
Dessutom var de navet i den svenska sommarunderhållningen långt in på 80- och 90-talet.
Hur många folkparker det fanns totalt i landet är svårt att veta men cirka 600 -700.
När jag läser om alla parkers uppgång och stängning vill jag gå tillbaka dit.
Diskutera och umgås över idéer om framtiden.
I min park skulle det finnas odlingsmöjligheter.
“Tingsan” Entré nr 4
“Tingsan” Entré nr 4
“Tingsan” Entré nr 4
Huvudsta stenbrott, för produktion av granit till tuktad gatsten (slutet 1800-talet)
Stenbrottet är omgivet av djup uråldrig skog. Framme vid den höga bergsväggen arbetar Olsson.
Nära Olsson är verktygen lättåtkomligt professionellt uppradade. Slägga, spett och stenmejsel.
I förgrunden spetsar en räv öronen och lyssnar till Olssons rytmiska tunga stenhuggarbete. Det dånar.
Ute i skogen lockas andra rävar till att sällskapa och inspektera Olssons arbete.
Han jobbar ihärdigt, får betalt per sten. Inga stora summor för slitigt arbete.
Runt omkring ligger högar av sten redo att staplas och transporteras vattenvägen in till huvudstaden.
Mängden stenar visar tydligt på en lång arbetsdag.
Genom sitt idoga arbete har han omedvetet skapat en form i berget, endast synlig på håll.
I gliporna på formens nedre kant, sipprar ett ljus fram.
Där står Olsson mitt i arbetes sken.
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
Stenbrottet är omgivet av djup uråldrig skog. Framme vid den höga bergsväggen arbetar Olsson.
Nära Olsson är verktygen lättåtkomligt professionellt uppradade. Slägga, spett och stenmejsel.
I förgrunden spetsar en räv öronen och lyssnar till Olssons rytmiska tunga stenhuggarbete. Det dånar.
Ute i skogen lockas andra rävar till att sällskapa och inspektera Olssons arbete.
Han jobbar ihärdigt, får betalt per sten. Inga stora summor för slitigt arbete.
Runt omkring ligger högar av sten redo att staplas och transporteras vattenvägen in till huvudstaden.
Mängden stenar visar tydligt på en lång arbetsdag.
Genom sitt idoga arbete har han omedvetet skapat en form i berget, endast synlig på håll.
I gliporna på formens nedre kant, sipprar ett ljus fram.
Där står Olsson mitt i arbetes sken.
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
Under 1850-talet började Stockholm belägga gator med kanthuggen, tuktad sten.
Den hämtade man från Huvudsta norr om Ulvsundasjön.
Efterfrågan var stor och kvalitéstenen från Huvudsta var snart förbrukad.
På grund av den växande stadens väldiga behov fick man söka sig vidare. Färingsö blev platsen.
Året 1884 lastade man de viktigaste byggnaderna på gigantiska flottar.
Från Huvudsta tuffade man ut till Färingsö Berget som nu fått namnet Stenhamra.
Stenbrotten är nu övergivna och vattenfyllda, skulpturala och fantasieggande.
Jag tänker på min Olsson som kanske flyttade till Stenhamra.
Jag lägger handen på berget och förundras över stenhuggarnas styrka och den audiologiska miljö dom jobbade i.
Tystnad, fågelkvitter och stillhet. Sedan hugg och dån.
Under 1850-talet började Stockholm belägga gator med kanthuggen, tuktad sten.
Den hämtade man från Huvudsta norr om Ulvsundasjön.
Efterfrågan var stor och kvalitéstenen från Huvudsta var snart förbrukad.
På grund av den växande stadens väldiga behov fick man söka sig vidare. Färingsö blev platsen.
Året 1884 lastade man de viktigaste byggnaderna på gigantiska flottar.
Från Huvudsta tuffade man ut till Färingsö Berget som nu fått namnet Stenhamra.
Stenbrotten är nu övergivna och vattenfyllda, skulpturala och fantasieggande.
Jag tänker på min Olsson som kanske flyttade till Stenhamra.
Jag lägger handen på berget och förundras över stenhuggarnas styrka och den audiologiska miljö dom jobbade i.
Tystnad, fågelkvitter och stillhet. Sedan hugg och dån.
I handen har han ett fynd.
En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria.
“Arvid Tydén” Entré nr 1
Bildhuggare, professor, hovintendenten.
“Skulptören” Entré nr 2
Blommande kvalitet och hantverksskicklighet i generationer.
“Blomster Anna” Entré nr 3
I Ingentingskogen kallad ”Tingsan” låg Stockholms Folkets Park.
1911- 1930.
“Tingsan” Entré nr 4
Huvudsta stenbrott, för produktion av granit till tuktad gatsten
(slutet 1800-talet)
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
Arvid har stannat till på sin brevrutt en kylig höstmorgon. Iklädd sin traditionella brevbärare uniform.
På rockslaget en namnskylt. Brev och försändelser sticker upp ur väskan som hänger över axeln.
Han har stannat upp i sitt arbete, cykeln lutad mot en Ek. På pakethållaren en låda med texten ”Funna fornlämningar”
I handen har han ett fynd. En artefakt som han just funnit i sin nit att dokumentera Solna forntidshistoria. Intresserat studerar han sitt fynd.
På gatu- skylten i bakgrunden läser vi ”Ingenting”. I trädet kikar fåglarna när ekorren hastar genom de dalande höstlöven. På den gula brevlådan ser vi en Uggla blicka ut mot oss.
I Huvudsta arbetade Arvid Tydén först som lykttändare, senare som brevbärare och var politiskt engagerad och varmt intresserad av sin hembygd.
“Arvid Tydén” Entré nr 1
Solna exploaterades då genom hus- och vägbyggen. Han insåg att viktig historia skulle komma att skövlas allt eftersom.
Vid sina postrundor och på fritiden letade han efter fornminnen.
Han kartlade fynd som runstenar, gravfält och stensättningar, och rapporterade fynden till Riksantikvarieämbetet.
På så vis är många skyddade enligt lag ännu i dag.
Nu har Arvid Tydén en egen gatuskylt i plåt som bär hans namn.
Det svindlar när jag läser Arvid Tydéns dotter berätta:
“Min pappa sågade träbitar och målade namn på dessa med svart färg.
Vi gick ut och spikade fast dessa namnskyltar på resp. staket.
Jag fick bära en väska med hammare och spik. Min pappa bar ”skyltarna”.”
Så enkelt gick det att döpa gator förr. Ett minne blott.
“Arvid Tydén” Entré nr 1
Johan Tobias Sergel funderar och lutar sig mot sin arbets sten.
Det är där han befinner sig, i vårsolen, tillbaka i Solna nära "Ingenting-Huset".
Det är andra sommaren han kommer bo här. Han trivs i Solna.
Han skissar på sin modell av
Kung Gustav III.
Hans huvud fylls av sång.
På en gren kvittrar vårfåglarna
omedvetna om den lille mannens storhet.
Trots sina stora arbets framgångar och som professor på Konstakademin (år1780),
riddare av Vasaorden (år 1782) känner han sig ibland melankolisk.
“Skulptören” Entré nr 2
I Ingentingskogen, Solna, nordväst om Karlberg, låg fram till modern tid en lägenhet med två intilliggande
gamla byggnader som kallades”Ingenting”.
I den bodde under flera somrar bildhuggaren, skulptören, målaren och tecknaren Johan Tobias Sergel.
Där han inrättade en sommarateljé och arbetade.
År 1791 var Sergel färdig med proportionsmodellen till statyn över Gustav III, som göts i brons och ställdes upp vid Skeppsbron långt efter kungens död, 1808.
Jag brukar tänka på mina gubbar när jag spatserar på Skeppsbron.
Det känns som att jag genom mitt arbete har kommit männen närmre. Dom är mer än endast konst och kungahistoria.
“Skulptören” Entré nr 2
Blomster Anna säljer blommor i närheten av Solna Kyrka. Hon erbjuder ett rikt sortiment.
Det surrar av bin runt doftande syrener, prästkragar och små näpna förgätmigej.
Färggranna buketter nickar och verkar alla tävla om att synas. Stabila kransar hänger på staketet.
Blomkrukor står på rad som militärer, redo att marschera.
Bortanför fjärilen hoppar en flicka, som nyss betalt.
Från buketten i flickans hand, fladdrar ett snöre med en liten lapp på vilken en ritad sol och texten Solna syns.
Solen är Solnas kommunvapen och började användas på 1930-talet. Det registrerades hos patentverket 1973.
“Blomster Anna” Entré nr 3
1834 startade familjeföretaget sin bana som blomsterhandel.
Annat var det på farmors- farmors- mors tid.
Då sålde man buketter från en låda på magen utanför grindarna till Solna kyrka.
Småningom byggdes en kiosk intill grindarna.
Utbudet var begränsat och man kompletterade med handgjorda blommor i vax.
Butiken var vida välkänd och uppskattad för sin gedigna och fenomenala hantverksskicklighet.
Blomsterhandeln fick stora beställningar till praktfulla begravningar.
Till kungliga jordfästningar smyckades vagnarna med förgyllda blad och designade granris-girlanger.
“Blomster Anna” Entré nr 3
Där i Folkets Park vid dansbanan och teaterscenen lyser och glittrar kulörta lyktor stämningsfullt.
Det är en magisk sommarkväll, en där natten aldrig blir till.
En ballong lyfter och glider genom den orange och rosa färgade himlen.
Högre upp vill den, ballongen, ända upp mot det blå i himlen.
Över festplatsen och folket vajar en vimpel. Musiker spelar och spejjar glatt över publiken.
Hasse på trummor, hoppas se sin tjej. Några par dansar framför scenen.
I parken strosar ett sällskap, andra formar trivsamma grupper och umgås.
Några barn som har fått stanna uppe sent, leker vid staketet.
I utkanten av festområdet skymtar djur och ett par hundar som springer och leker.
På en trädstam fladdrar det till i ett anslag.
Ett kaninpar sitter synliga för oss i förgrunden.
“Tingsan” Entré nr 4
Från mitten av 1800-talet skapades Folkparkerna utifrån social övertygelse och ett behov.
Man ville förbättra arbetarnas livsvillkor.
Skapa mötesplatser där människor kunde umgås, få tillgång till kultur.
Inte enbart roas och förströs, utan också bilda sig och kunna delta i kulturella, filosofiska och politiska diskussioner.
Folkparkerna blev ett centrum för mycket mer än underhållning.
Dessutom var de navet i den svenska sommarunderhållningen långt in på 80- och 90-talet.
Hur många folkparker det fanns totalt i landet är svårt att veta men cirka 600 -700.
När jag läser om alla parkers uppgång och stängning vill jag gå tillbaka dit.
Diskutera och umgås över idéer om framtiden.
I min park skulle det finnas odlingsmöjligheter.
“Tingsan” Entré nr 4
Stenbrottet är omgivet av djup uråldrig skog. Framme vid den höga bergsväggen arbetar Olsson.
Nära Olsson är verktygen lättåtkomligt professionellt uppradade. Slägga, spett och stenmejsel.
I förgrunden spetsar en räv öronen och lyssnar till Olssons rytmiska tunga stenhuggarbete. Det dånar.
Ute i skogen lockas andra rävar till att sällskapa och inspektera Olssons arbete.
Han jobbar ihärdigt, får betalt per sten. Inga stora summor för slitigt arbete.
Runt omkring ligger högar av sten redo att staplas och transporteras vattenvägen in till huvudstaden.
Mängden stenar visar tydligt på en lång arbetsdag.
Genom sitt idoga arbete har han omedvetet skapat en form i berget, endast synlig på håll.
I gliporna på formens nedre kant, sipprar ett ljus fram.
Där står Olsson mitt i arbetes sken.
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
Under 1850-talet började Stockholm belägga gator med kanthuggen, tuktad sten.
Den hämtade man från Huvudsta norr om Ulvsundasjön.
Efterfrågan var stor och kvalitéstenen från Huvudsta var snart förbrukad.
På grund av den växande stadens väldiga behov fick man söka sig vidare. Färingsö blev platsen.
Året 1884 lastade man de viktigaste byggnaderna på gigantiska flottar.
Från Huvudsta tuffade man ut till Färingsö Berget som nu fått namnet Stenhamra.
Stenbrotten är nu övergivna och vattenfyllda, skulpturala och fantasieggande.
Jag tänker på min Olsson som kanske flyttade till Stenhamra.
Jag lägger handen på berget och förundras över stenhuggarnas styrka och den audiologiska miljö dom jobbade i.
Tystnad, fågelkvitter och stillhet.
Sedan hugg och dån.
“Stenhuggare Olsson” Entré nr 5
Solna, Ingenting, Brunnberg& Forshed Arkitektkontor AB/ Birgitta Gelhaar
Cilla Jahn, konst regissör/Byggherre HSB/ Skanska.